Okej, nu har jag suttit här i snart en timma och bara tittat på skärmen. Det är så svårt att få ner mina tankar och känslor i ord så jag ska bara skriva utan att tänka efter. För jag vill gärna skriva ut hur jag mår. Det är nyttigt och jag mår alltid så bra efteråt. Det känns som att jag för över lite känslor hit istället, så att jag slipper bära på det själv. Hur som helst vet ni ju att jag inte brukar uppdatera så här dåligt. Egentligen uppdaterar jag flera gånger varje dag. Men ni vet ju också att jag är deprimerad och när jag inte mår bra bloggar jag aldrig. Då orkar jag ingenting. Jag brukar alltid bli deprimerad under det mörkare halvåret, men nu är jag inte bara lite vinterdeppig. Nu är jag djupt deprimerad. Ni vet den där sortens depression då man inte ens orkar borsta tänderna, duscha eller ta sig upp ur sängen. Så illa har det varit. Hela november och december var så. Januari har inte varit min bästa månad heller, men jag har i alla fall lyckats ta mig till skolan. Nu är det mer ångest och tvångstankar som tynger mig (är dock fortfarande deprimerad) och även fast det egentligen är mycket jobbigare är det skönt att jag nu i alla fall orkar ta mig ut ur lägenheten. Hur som helst mår jag inte bra och det är därför bloggen blir lidande. Jag blir alltid ledsen/irriterad/fundersam när någon bara slutar uppdatera utan att berätta varför så jag tänkte bara säga det så att ni vet vad som händer. Jag skäms inte över min sjukdom. Det är lika mycket sjukdom som cancer bara att det är min hjärna som drabbas istället för mina celler. Man hör aldrig någon säga "ryck upp dig" till en cancerpatient, men det hör man folk säga till psykiskt sjuka människor hela tiden och det finns nog inget som gör mig lika upprörd (förutom djurplågeri)... Och ja, jag tycker att depression och andra psykiska sjukdomar kan jämföras med cancer. Depression/andra psykiska sjukdomar ÄR dödligt. Nu säger inte jag att jag är självmordsbenägen, men självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige mellan åldrarna 14 - 44. Det är alltså fler som väljer att ta sitt liv i dessa åldrar (oftast pga psykiska sjukdomar) än det är folk som dör i cancer. Så nu hoppas jag ni förstår att det ÄR en farlig sjukdom och att det inte bara är att rycka upp sig. 
 
Förutom att jag är deprimerad, har ångest och tvångstankar går jag igenom en jobbig fas i livet ockå. Jag är inte redo att berätta på riktigt vad som händer men vi kan väl bara säga att en person i mitt liv har sårat mig så djupt att jag inte riktigt vet hur jag ska komma över det. Jag blir besviken gång på gång på gång (... på gång... på gång...) och det är minst sagt jobbigt. Den här personen har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och därför är det så svårt för mig att gå vidare och komma över det. Så det är liksom inte bara psykisk ohälsa som jag försöker läka ifrån... Jag försöka komma över en person också. Man skulle nog kunna jämföra det med att göra slut med sin partner - bara att jag är på väg att göra slut med en närstående istället. Och det är minst lika jobbigt, om inte ännu jobbigare... Jag är dessutom inte ens i göra-slut-stadiet än, utan jag är i det stadie då jag håller på att acceptera för mig själv att det inte fungerar och att den här personen inte ger mig någonting längre. Jag kommer bli lyckligare när jag gör slut. Därför är jag inte på det bästa stadiet i livet just nu. Det är svinjobbigt för det var längesen jag mådde bra på riktigt. Kort sammanfattning:
 
Jag hade grova tvångssyndrom (OCD) och paniksyndrom hela 2012
Jag hade måttlig depression hela 2013, antagligen pga den psykiska utmattning efter 2012:s sjukdomar
Jag var deprimerad hela 2014 också, och det var detta år jag sökte hjälp och började äta antidepressiv medicin
Jag slutade dock med medicinen februari 2015 pga sjukt jobbiga biverkningar
Jag var inte bara deprimerad år 2015, utan jag var även manisk vissa perioder, blev dock djupt djupt deprimerad nov-dec
 
Och nu är jag här. Fortfarande deprimerad (tack och lov inte djupt deprimerad längre) och frotfarande med ångest och OCD-tankar (tack och lov inte lika grovt som år 2012). Så det var så längesen jag mådde bra och det gör mig så utmattad för NÄR är det min tur att vara frisk? Jag gjorde en neurologisk utredning i höstas och har fått två potentiella diagnoser - ADHD och bipolär sjukdom. Han sa att jag uppnår kriterierna för dessa, och egentligen för borderline-störningen också, men han tror inte att jag har borderline pga att jag saknade en ganska stor del av symptomen man har om man har den störningen. Dessa tre störningar/sjukdomar går lite in i varandra och därför är det så svårt med diagnos, tydligen. Han sa att jag till 99.9 % kommer få både ADHD och bipolär-diagnoserna i alla fall, så jag väntar på svar nu. Det kan vara något annat också - han måste prata med olika psykiatriker för att liksom försäkra sig om att det blir rätt. Och det är ju bra att de är så noga, men det är jobbigt att vänta på svar. Jag får ingen hjälp förrän då. Det skulle ta mellan tre till sex månader och nu har det gått tre månader så senast 1 maj borde jag bli kallad. Kommer såklart hålla er uppdaterade!
 
Men tillbaka till mina suspekta diagnoser - OM jag är bipolär - då kommer jag ju aldrig bli frisk. Och jag vet att många lever symptomfria liv, men det kommer ju ta flera flera månader (och för vissa tar det år) innan jag hittar rätt medicin och då kommer jag ju inte må bra på jättelänge. Det är så stressande bara. Jag önskar att jag var som min Marcus. Han har i princip aldrig mått dåligt i hela sitt liv. Han grubblar aldrig, han oroar sig aldrig och han vet typ inte ens vad ångest är... Det skulle vara så skönt att vara sån. 
 
På tal om Marcus - nu låter det som att jag har suttit i ett mörkt rum sedan 2012 och aldrig skrattat - men så har det så klart inte varit. Jag har haft (och har) en underbar pojkvän genom alla dessa år så självklart har jag haft dagar och till och med veckor då jag har mått bra. Marcus är min klippa och bästa vän och även fast jag mått psykiskt dåligt i fyra år (herregud?! är det så länge??) har jag varit lycklig med honom. If that make any sense... Även när jag hade panikångest varje dag år 2012 fick han mig att må bra. Även fast jag låg i sängen och inte orkade någonting hela november/decemer förra året fick han mig allt att fnissa ibland. Han är så otroligt fin och jag är så glad att jag tjatade till mig den där dejten våren 2011. ♥ Han är världens finaste och jag älskar honom så mycket.
 
Sammanfattning av detta otroligt långa inlägg:
 
Depression och psykisk ohälsa är skit och precis lika farligt/på riktigt som cancer
Livet är rätt skit just nu pga att jag ÄR deprimerad och har varit psykiskt sjuk så länge
(Psykisk sjuk låter så himla allvarligt, typ som att jag har psykoser och skit)
(Fast egentligen är det väl allvarligt men det låter allvarligare än vad det är...)
Men trots detta elände mår jag ändå ganska bra ibland pga min fina Marcus + hans fina familj
 
SÅ: det här är anledningen till att jag uppdaterar så dåligt. Och varför jag kanske ser ledsen ut. HAHA jag ser verkligen så ledsen ut ibland. Jag kan verkligen inte dölja mina känslor. Men jag tänker avsluta inlägget här. Jag hoppas att ni har det bättre än mig..... Och jag önskar verkligen att alla hade en Marcus. Eller - inte min Marcus men EN Marcus - en person som är så förstående/bra/fin. 
 
Nu ska jag skriva klart mitt argumenterande tal jag ska redovisa imorgon. BLÄ jag avskyr att stå inför folk och prata. Eller egentligen är det inte pratandet som stör mig utan det är själva uppgiften. Känner mig inte alls säker. Om jag skulle stå och berätta om mig själv hade det inte varit lika läskigt. FY. Vi kanske hörs imorgon om detta. Vi hörs när vi hörs! Ha det bra. KRAM
 
EDIT: jag känner att jag även måste erkänna två misslyckanden som också varit en liten anledning till att jag inte velat/orkat blogga... Jag ville ju gå 100 dagar utan socker + bli vegetarian, men jag kände att eftersom jag har det jobbigt nog som det är får det bli senare projekt... Jag äter vegetariskt hemma, men tillåter mig att äta det på restaurang när det inte finns fisk, eller när jag vill unna mig en kycklingrallrik... Jag skäms lite över detta för jag vill verkligen bli vegetarian (eller pescetarian, som det heter när man äter fisk) för djurens skull (jag tycker verkligen köttindustrin är hemsk), men jag orkar verkligen inte ha så många måsten. Det låter ju ASLÖJLIGT nu men jag har verkligen tyckt att det varit asjobbigt att stå över den goda kycklingen och äta tråkig tofu. Och så ska det inte kännas. Jag ska bli pescetarian när jag är redo. Men jag kommer fortfarande äta så pescetariskt som möjligt! Och det där med 100 dagar utan socker lade jag också ner. Dock bantar jag fortfarande så det var väl också därför jag inte orkade det där med 100 dagar utan socker. Också pinsamt misslyckande. Meeeeen det får väl bli som det blir. Kanske kör 100 dagar utan socker efter sommaren istället. Det är ju trots allt ett nyårslöfte. På tal om bantning - jag har gått ner 1 kg till. Jag åt dock McDonald's i förrgår + chips igår så har väl säkert gått upp det kilot... Men, men! Nu måste jag verkligen fortsätta med talet. Hejdå igen!
 
Vad tycker ni om Zayn Maliks nya låt? Sjukt kass enligt mig. Detta är inte alls min musiksmak. Jag vill ha catchiga refränger!! Och gärna tonartshöjningar. Man hör ju typ inte ens vad han sjunger.... Blir nästan deprimerad av låten. Sjukt tråkig. Blä.
Bjuder på ett par bilder ifrån en kall, men trevlig promenad i veckan med min svärmor! Förlåt för den dåliga uppdateringen förresten, men jag har inte någon motivation till något alls nu för tiden. Jag vill inte ens titta på vissa serier. Finner ingen glädje i saker jag brukar älska etc. etc... Hade tenta igår som gick som förväntat - jag lade ner pluggandet pga min depression och satsar på omtenta i februari istället. Men stressen finns ändå där. Och jag har haft feber i sex dagar utan andra symptom så jag mår bara inte bra. Jag mår dock bättre än vad jag gjorde i både december och november så det är en liten förbättring i alla fall! Hoppas på ett lyckligare februari. Och varmare!! Herregud vad kallt det är nu. Jag må älska vintern, som det januaribarn jag är (fyllde år i måndags, på tal om det!), men fyfan vad hemskt det är när termometern visar en grad över -10. Säger man över eller under förresten? Visst är det över? När man menar ännu kallare? Om det är plusgrader säger man ju över när det är varmare och under när det är kallare - men när det är åt andra hållet? Jag har lite svårt för sådant. Vet att när vi höll på med sådant i matematiken i grundskolan så råkade jag alltid addera eller subtrahera åt fel håll. Kan göra det än idag vid små hjärnsläpp... Hur mår ni förresten? Och vad har ni för planer denna fredag? =)