Jag saknar min älskade larv så att jag snart går sönder. Det känns så orättvist och jag önskar av hela mitt hjärta att hon var här hos mig. Ibland går jag verkligen sönder. Det kommer inte ens några tårar för det gör för ont. Jag vet att de inte hade slutat rinna om jag lät den första tåren falla. 
 
Som ni vet är jag allt annat än kristen, men jag vill ändå tro på en högre makt. Man kan väl säga att jag vill vara agnostiker. Jag är fortfarande kluven och vet inte om jag faktiskt är agnostiker eller ateist. Allt jag vet är att jag VILL vara agnostiker i alla fall. Och det räcker för mig. Jag hittade i alla fall två fina dikter som jag måste dela med mig av:
 
God saw you getting tired and a cure was not to be
So He put his arms around you and said "here, come to me"
A golden heart stopped beating hard, working hands at rest
God broke our hearts to prove to us, He only takes the best
 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
 
I know that you can't see me, but trust me, I'm right here
Although I'm up in heaven, my love for you says near
So often I see you crying, many times you call my name
I want so much to lick your face and ease some of your pain
I wish that I could make you see that Heaven indeed is real
If you could see me run and play, how much better you would feel
But our loving God has promised me, that when the time is right
You'll step outside the darkness and meet me in the light
 
Jag vill så gärna tro på en himmel och en högre makt. Det finns aldrig en chans i hela världen att jag tror på bibeln, koranen eller alla religioner som nu finns där ute. Men kan det inte finnas något högre ändå? Någon sorts himmel? Som tar hand om oss när vi dör och som låter oss bli återförenade med våra älskade? För hur hemsk är inte världen om en mamma inte får träffa sitt dödfödda barn efter döden? Hur hemskt är det inte om alla barn som dör i cancer bara försvinner? Inte får något i gengälld för att ha blivit tagna för tidigt? Det vore så hemskt om allt bara blev svart.
Idag värker mitt hjärta för vår Arwen som bara fick vara på vår jord i sex månader. Det krävs mycket mental koncentration för att inte börja gråta när jag tänker på henne och att hon blev tagen från oss. Vår älskade lilla larv, som var så oskyldig man kunde bli, miste livet innan hon ens börjat leva det. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att fördöma livet för vad det gjorde mot henne. En oskyldig liten kattunge, som inte gjort världen något ont, fick en sjukdom och dog. Vart är rättvisan i det? Varför fick hon den sjukdomen? Hur kunde vår älskade kattunge bli tagen ifrån oss? 
 
Det är när jag kommer att tänka på Arwen jag inte kan förstå hur mödrar och fäder kan gå vidare när de förlorat ett barn för helt ärligt vill jag bara lägga mig ner och skrika av smärta när jag tänker på Arwen. Det gör så ont inuti. Jag tycker så synd om henne. Vi köpte ju henne och Bilbo tillsammans och de älskade varandra. lekte med varandra. Det var ju tänkt att vara de två. Men Arwen fick aldrig chansen till att bli bortskämd med leverpastej som Bilbo. Hon fick aldrig chansen att springa runt i den stora trädgården med Bilbo hack i häl. Livet valde att ta hennes liv kort efter att hon blev född. 
 
Arwen var en fantastisk liten varelse. Vissa morgnar kom hon jamandes och slickade mig i hela ansiktet. När hon purrade hördes det i hela huset och hon var bara så underbar. Det som gör mest ont är att hon liksom inte ens fick leva lite grand. Visst, hon fick ett par otroligt mysiga månader med oss och blev bortskämd med kärlek av fem personer, men det var ju meningen att vi skulle få skämma bort henne mer än så. Hon skulle ju finnas vid vår sida i flera år. 
 
Vi pratar inte om henne alls. Alla skakar bort det för att det gör för ont. När Arwen dog grät jag non stop i över en vecka. Det kändes som att livet var över på riktigt för vem vill leva i en värld där en oskyldig kattunge kan dö sådär? Och vem vill leva i en värld full av krig och svält, där ebola tar tusentals liv och där män allt för ofta kommer undan med våldtäckt? Ibland undrar jag verkligen om det är värt det för stunder som denna känns det verkligen inte så.
 
När jag tänker på vissas öden gör det så ont. Arwen var trots allt "bara en katt" (men för mig var hon allt ) men tänk på alla andras öden då; den afrikanska fyraåriga flickan som blev omskuren och förblödde tre dagar senare, mannen som var med i en bilolycka där alla i hans familj (fru + barn) dog förutom han (det var han som körde) eller 17-åringen som om ett år kommer gå bort av cancer? Är det värt det när livet är så grymt? För vad är vår lycka jämtemot deras sorg? Hur kan vi vara lyckliga när vi vet att vi kan förlora allt imorgon? Should we not just take guns and kill our selves...
 
Jag antar att kristna och andra troende har det skönt på den här fronten. De tror ju på himlen och det gör inte jag. Det här med döden är en jävligt deppig grej men för dem är det ju inte riktigt det. I alla fall borde det inte vara det för himlen är ju fan... Himlen! Där tas den omskurna flickan omhand och pappan kommer senare återförenas med sin familj. Enligt min tro är life's a bitch and then you die. Har man tur är livet för det mesta bra men what about the rest of them? (Kör lite på Ylvas svengelska känner jag) Är livet inte jävligt kasst för 2-åringen som dör i mässlingen i slummen i Kina? Hur kan vi icke troende personer bara skaka av oss sådant här? Varför konverterar vi inte till kristendomen eller islam? Jag skulle verkligen behöva en himmel just nu. Jag har ändå tur. I skrivandets stund har jag Marcus sovandes bredvid mig och en purrande katt i min famn. Men de andra då? Barnen som blir våldtagna av sina fäder och människorna som dog i tsunamin i Thailand 2004? Ska man tro att de inte får något när de dör? Att allt bara är slut? Livet är som att vinna på lotto. Antingen vinner du eller så förlorar du. Det är liksom bara att leva och hoppas på det bästa. 
Cleo fyllde år igår och idag är det Bilbos födelsedag! Nu är han ett år gammal! ♥ Till er som inte vet: Bilbo är mina svärföräldrars katt som jag bodde med i över ett halvår, så jag känner ett väldigt starkt litet band till honom. Innan jag och Marcus flyttade hemifrån bodde vi hos hans föräldrar så jag har myst väldigt mycket med den lilla godingen! Han är en jättestor kluns just nu! Han är stooor och tung! Och fluffig! Älskade lilla katt 
Idag skulle du också fyllt ett år, men livet valde att ta bort dig. Du blev ju sjuk. I ett kattvirus som är dödligt. Jag kommer aldrig att sluta gråta när jag tänker på dig. Tårarna rinner just nu. Du var vår älskade lilla purrmaskin som mjölktrampade när du myste, som pussade oss i ansikt och som alltid ville ligga i knät. Att du verkligen var den vackraste katten jag någonsin hade sett var bara ett plus. Jag älskade ditt sätt att titta på mig. Du såg alltid så fundersam ut. Dina små tassar var så mjuka mot min hud och din lilla vita läpp var det finaste av allt. Jag älskar och saknar dig precis hela tiden. Rosie och Lilly påminner så mycket om dig... Jag hoppas att du har det bra där du är nu, att du springer efter snöret och leker med andra kattkompisar. Visst vore livet underbart om det var så? Om det fanns något på andra sidan? Annars tycker jag att livet känns väldigt deppigt.
Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur orättvist livet är som tog ditt liv. Det enda jag kan tänka på just nu är hur du aldrig fick chansen till ett fint kattliv och hur jävla orättvist det är. Du fick bara finnas till i sex ynka månader. Vart är rättvisan i det? Varför sker sådant här? Livet är fan förjävligt ibland. En oskyldig liten kattunge fick ett skitvirus och dog. Bilbo blev lämnad kvar och vi alla vet hur mycket han saknar sin syster. Planen var ju att ha två... Inte vågade vi tro att något sådant här skulle hända. Tänk om vi hade vetat när vi hämtade hem er den där kvällen.... Min älskade lilla larv. ♥ Jag älskar och saknar dig och jag hoppas med hela mitt hjärta att du har det bra där du är nu. Puss min finaste.