Hahah. Alltså exakt så här känns det när folk ber mig tänka positivt när jag är inne i mina depressioner. Det är liksom som att säga till en förlamad person att försööööka ställa sig upp. Att vara deprimerad är inget val. Så enkelt är det. Jag blir så otroligt TRIGGERED (:P) när jag läser både memes och artiklar om att man är ansvarig för sin egen lycka. För det är inte jag (och många andra). När jag är inne i en depression vill jag dö. Varje gång är jag så klart inte SÅ djupt deprimerad. Ibland mår jag "bara" dåligt och kan inte ta mig till skolan. Livet känns inte alltid oöverkomligt, men ibland gör det ju det. Ibland ligger jag helt ärligt och överväger om livet ens är värt att leva och om jag inte lika gärna bara ska svälja hela alvedonpaketet och jag tror inte att en person väljer det måendet. Ingen väljer att att må så dåligt att man vill ta sitt liv. Depression är en sjukdom precis som cancer. Ville bara säga det.
 
Annars då? Jag börjar bli riktigt trött på att må dåligt. När året slår om till 2017 går jag in på mitt femte år som sjuk och jag är bara så sinnessjukt trött. Jag är trött på att må dåligt och jag är trött på att jag inte får hjälp. Det är helt sjukt hur psykvården går till. Men men. Nästa år hoppas jag på bättre tider. 
Två inlägg under samma dygn! Vem hade kunnat ana det. Ingen! Men här är jag igen. Lika miserabel som inatt. Idag skulle jag ju egentligen gå upp vid sju men gissa vem som återigen misslyckas med precis allt? *Räcker upp handen* Alltså jag blir så himla ledsen. Faktiskt. Jag hade planerat att åka till skolan idag för vi har (eller, nu är det väl HADE snart) ett examinerande seminarium nu på förmiddagen. Alltså var det ganska viktigt att gå dit men inte fan klarar man ens av det. Jag gick upp med tunga steg trots hjärtklappning och ångest, satte mig i bilen och kunde verkligen inte åka iväg. Det gick inte. Jag gick in igen och fick ett sammanbrott medan jag ringde läraren och berättade att jag inte kunde komma idag. S.T.R.E.S.S.A.D. Ska försöka sova lite. Är sjukt trött.
Hej min fina lilla blogg. Det var inte igår jag svängde förbi här och ventilerade lite om livet. Anledningen är egentligen ganska simpel: jag har mått för dåligt. Alltså jag orkar egentligen inte gå in på det i detalj för då blir jag bara deprimerad igen. Jag är ju som ni vet bipolär och jag sörjer fortfarande. Det här är ingen sjukdom som går över. Jag kommer få dras med den hela tiden. Därför sörjer jag. Det är pissjobbigt och som den pessimist jag är lever jag i tron om att jag aldrig kommer kunna leva symptomfritt därav denna STRESS. Det känns som att jag alltid kommer vara antingen djupt deprimerad eller hypomanisk med OCD-tankar. För det är så min verklighet är just nu. Jag mår fan aldrig bra... Eller åtminstonde jävligt sällan och jag är så TRÖTT på det. Så otroligt jävla skittrött. Jag är förkrossad, ledsen, arg, förtvivlad, förstörd. De tråkiga adjektiven tar liksom aldrig slut. Därför har jag inte bloggat. Jag har helt enkelt bara försökt hålla huvudet över ytan och överleva. 
 
Vad har hänt annars då? Jag har på något mirakulöst sätt tagit körkort mitt i den här depressions/hypomani-vevan. Hade jag inte haft så mycket självhat och självförakt hade jag nog varit stolt över mig själv. Någon annan sorts bravad (enligt mina nära och kära) är att jag faktiskt har klarat av skolan och jag ligger inte efter med någonting. Trots att jag knappt har orkat vara där har jag på något jävla sätt lyckats låta bli att hoppa av och bli sängliggande på heltid. Jag har pallrat mig iväg till de examinerade grejerna och klarat mig. Fast nu har jag precis lämnat in två stora inlämningar som jag bergis kommer få kompletteringar på och nästa vecka har jag två tentor som inte kommer gå bra. Jag kommer garanterat få ett hysteriskt sammanbrott någon gång nästa vecka... Den dagen den sorgen. Jag orkar helt ärligt inte tänka på det just nu för då kan jag lika gärna svälja hela alvedonpaketet nu. Orkar inte mer stress. 

En annan grej att ta upp är att jag och Marcus får hem en liten valp på måndag. Jag vill typ inte skriva om det här för jag är så rädd att det inte ska funka med katterna/min sjukdom och jag skulle av någon anledning skämmas så om vi var tvunga att lämna tillbaks henne, men man måste ju prova. Det kommer förhoppningsvis bli så bra sååå. Om inte katterna blir deprimerade och slutar äta dvs.
 
Det går förövrigt sjukt jävla pissdåligt med dieten och träningen. Alltså det är väl egentligen ganska självklart när man ligger och mår så dåligt att man helt ärligt överväger om man ens orkar finnas. Det finns liksom andra prioriteringar då. Men ÄNDÅ. Jag är så himla arg på mig själv och så fort jag äter en måltid över 500 kcal får jag ångest. Jag är dessutom en tröstätare så inte fan klarar man av att hålla sig borta från godis. ALLTSÅ EN SAK som jag blir så jävla TRIGGAD AV är att jag är så jävla hungrig jämt. Och jag är ju SJUK. Jag är bipolär och har DEPRESSIONER och vet ni vad en utav de asvanliga biverkningarna vid depression är? Att man får minskad aptit. HA! ELLER INTE. VARFÖR är jag helt okapabel till detta? Jag har fått höra i hela mitt liv att jag är för tjock och att jag borde banta. Jag sitter ständigt och glor på instagrammodeller och gråter när jag ser mig själv i spegeln men inte fan triggas en ätstörning igång? (Jag skriver detta med en stor dos humor så ta mig inte så seriös. Anorexia/bullimi är otroligt hemska sjukdomar som man absolut inte vill ha eller ens sträva efter att få men ni fattar min poäng. VARFÖR ÄR JAG JÄMT SÅ JÄVLA HUNGRIG?) Men januari 2012 ljög jag om en grej för Marcus och en kraftig tvångssyndrom (OCD)/paniksyndrom kickades igång. V.A.R.F.Ö.R?!
 
Se. Detta är typ också varför jag inte vill blogga. Allt jag kan få fram är bara massa jävla SKIT. Massa jävla deprimerande meningar om mig själv och att det är så synd om mig. Inte fan vill någon läsa detta. Sen så skäms jag ju också. Jag vet att jag inte borde och jag tycker inte andra som mår dåligt psykiskt borde det men återigen detta självhat och självförakt. Det klart jag skäms över mig själv och hela min existens. Det känns verkligen så. Hahaha. Så komiskt för det är så miserabelt. Men nu måste jag faktiskt sova ser jag... Klockan är över 01 och jag ska upp sju imorgon. Aaaeeh fyfan vad DEPPIGT. Godnatt. Vi hörs väl om två månader igen...